Allteftersom betydelsefulla människor i min omgivning börjar leva livet och försvinner för en stund så har jag börjat fundera på vilka som är mina riktiga vänner, vilka jag har riktig vänskap med. För mig så ska det framförallt komma från bådas håll, som i vilket förhållande som helst. Vänskap tycker inte jag behövs grundas på att man kännt varandra i si&så många år, det viktigaste tycker jag är att man ställer upp för varandra, man ska kunna berätta & vara sig själv fullt ut.
 
Ska jag vara ärlig så blir jag lite snurrig i kolan av att fundera ut varför saker och ting har blivit och hur det kommer att bli. Vissa är för mig riktiga vänner som jag kommer ha med mig livet ut. Sen finns det vissa fall som kommer&går och som jag oturligt nog har träffat på allt för många gånger. Man ger allt och man tror man vet vart man har dom tills det en dag vänder & man står där som främligar och så småningom rinner allt det man hade ut i sanden..

Jag kan inte svara på om det är jag som gör fel eller om det är vi tillsammans. Men jag måste medge att det smärtar av att tänka tillbaka på hur många man har haft och trott att man ska ha livet ut och sen inse att de inte finns kvar. Jag är en person som ställer upp fullt ut, hjälper och försöker förstå. Att sen tvivla på att vissa inte skulle kunna göra samma sak tillbaka gör ont.

Är man riktiga vänner då finns man där, i svåra & lätta tider, dag som natt.