Filmer som är verklighetsbaserade har alltid tillatat mig, likaså böcker.  När det gäller filmer brukar jag oftast inte bli berörd. Jag har svårt att gråta till sorgliga filmer, jag har svårt att bli arg på hemska filmer, jag har svårt att bli rädd när det är skräckfilmer..

Jag har läst "pojken som kallades det". De böckerna berörde mig så otroligt mycket. Jag blir arg & får en vilja till att försöka hjälpa alla utsatt barn ute i världen..

Jag nämde igår att jag köpt en film, American Crime. Det är den jobigaste filmen jag någonsin har sett. Den är i klass med "Pojken som kallades det". Jag grät, jag mådde illa & jag kände ett så stort hat för människor som kan behandla barn på det här viset.. Jag blev berord ända in i mitt hjärta.

När jag brukar se filmer är det "här&nu", ingen tanke före ingen tanke efter.. Inatt när jag skulle gå & sova lång jag länge vaken och tänkte på vad jag sett..

Om American Crime:

Sommaren 1965 lämnade ett par cirkusarbetande föräldrar sina två unga döttrar i god tro hos den ensamstående hemmafrun Gertrude Baniszewski i Indianapolis som lovat att ta god hand om dem under sommaren för 20 dollar i veckan. De hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig vilka vidrigt ondskefulla dåd som skulle drabba deras döttrar i familjens källare när dörren stängts bakom dem. Baserad på en sann historia. (Huvudpersonen i filmen är Ellen page, juno)